hjalmar söderberg skrev att "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst." ganska vackert formulerat tycker jag, men är det så man brukar och vill finna lyckan och meningen med livet? att man vill ge människor en känsla..en känsla av trygghet och närhet som känns bra, men ska det betyda att man behöver varann? för om vi alltid har behov av att få känna den känslan tillfredställd och därmed blir beroende eller måste det för att inte vilja känna sig olycklig, blir det svårt att verkligen bara koncentrera på sig själv, tror jag. rätt onödigt att bli beroende av nånting, fast man kan ju låta sig älska det. pengar, sex whateva liksom ...:P
saken är också det att om man jämt behöver det man älskar eller är beroende av det, kan det i följd leda till att det försvinner tillslut eftersom man är så rädd att förlora det. kärlek och rädsla är lite motsatser på det sättet. givetvis är det inte alltid så, vad vet jag haha! men, av insikter och erfarenheter från kloka människor (som btw står nära), har jag kommit fram till dessa slutsatser.
xxx